Svenska handelshögskolans bibliotek

Varför avtar inte helighetslängtan hos den moderna sekulariserande människan? Varför berörs människor av dem hemlighetsfulla heligheten trots att de säger inte kunna tro? Varför försvinner inte religionens i västerlandet när människorna ”har det så bra”? Är inte religionen egentligen bara ett sätt för människorna söka tröst i en fantasivärld eller att skapa ordning i sitt liv – eller kan det vara tvärtom? Har människan ett ”behov” av mysteriet? Många upplever en dag en besvikelse över de etablerade kyrkorna; de har pratat sönder och trivialiserat den absoluta och kraftfulla heligheten. Därför söker man sig på andra vägar mot helighetens källor; i naturen, i musiken och i litteraturen, i psykologin. Detta är ingen systematisk eller fullständig bok om heligheten, dess historia eller uttryck. I stället utgör den en resonerande framställning om människans sökande efter det okränkbara, hennes längtan efter och erfarenheter av helighet, både utom och inom kyrkan. Det är viktigt att söka balansera det stora intresse som läggs ned på religionens historiska och dogmatiska sida med ett studium av religion som upplevd personlig erfarenhet. Men resonemangen förs mot bakgrund av religionspsykologisk och religionshistorisk forskning. Vi möter såväl Sigmund Frued och ingemar Hedenius religionskritik som C G Jungs och D W Winnicotts bejakande av myter och riter. Mircea Eliades beskrivning av det heliga och det profana reds ut i relation till samhällsförändringarna. Boken granskar skillnaden mellan den privata religiositeten och den organiserade heligheten som förmedlas av kurkor och samfund. Den söker förstå den lockelse som symboler och riter utövar och diskuterat kyrkornas förändrade roll när dessa inte längre har entreprenad på andligheten. Den beskriver en del av fascinationen för det omedvetna som ett slags profan religiositet. För alla som är intresserade av livsfrågor, psykologi och religionens förändrade ansikte är detta en klargörande bok – oavsett om man uppfattar sig som religiös eller inte.

Owe Wikström är professor i religionspsykologi vid Uppsala universitetet.